DUOCHVILKENARME

Du och vilken arme

 made for ståhl collection

opening in 2020 - Norrköping


Oil on mdf 

195x250x1,6cm x 3

2019


.




Det började med ett stort intresse för den digitala verkligheten. Hur den kan vara så otroligt närvarande i vissa människors liv men knappt existera i andras.

Det här utvecklade sig snabbt till ett generellt intresse för verkligheten överlag. Jag har alltid tänkt att den är statisk. Orubblig. Odelbar. Men om den digitala verklighetens existens kan värderas så måste det också finnas ett sätt att utforska vår levda verklighet.

 

Efter att ha läst, undersökt och grubblat kring det så kom jag fram till att jag behövde dela upp vår verklighet för att kunna diskutera det. Jag skapade en brytpunkt i separationen mellan en intern och en extern verklighet. Den interna som den subjektiva världsbilden där alla inre känslor och tankar är en sanning. Den externa som den objektiva gemensamma världsbilden.

 

I den här brytpunkten utspelar det sig ett scenario där den interna verkligheten är starkare än den externa och den egna sanningen mer betydelsefull och riktig än den gemensamma motsatsen. Det här scenariot är självklart fiktion men det är fiktion baserat på samtiden. I nutiden har det individualistiska perspektivet blivit mer centralt. Vi uppmanas konstant att se till våra egna behov och ha kontroll över vårt inre. Inte minst att även visa upp det för andra. Vad det kan leda till är att man känner sig berättigad att leva i full symbios med sin egna inre verklighet och att rikta sig utåt tappar mening.

 

Den här brytpunkten ledde mig till den visuella utformningen av installationen. Jag försökte hitta en objektiv sanning om den interna verkligheten. Att det ligger i den interna verklighetens natur att vara subjektiv komplicerade detta. Det som kom närmast var att i den interna verkligheten är människan ensam, men med fullständigt ansvar. En slags kontrollerad utsatthet. Som att styra en arme men ifrågasätta sitt ledarskap samtidigt. Genom det här ville jag skapa en scen framför mina verk där betraktaren befann sig i den ambivalensen.

 

En del av mitt konstnärskap går ut på att se mitt arbete som en slags djupgående kommunikation. Det här leder mig ofta till att ta inspiration från forskningsmetodik genom att hämta in information från ett brett fält. Specifikt från andra människors narrativ. Det gör det lättare att skapa en direkt beröringspunkt för betraktaren att kliva in i.

 

I det här projektet valde jag att gå från makro till mikroperspektiv. Först utformade jag en enkät med frågor baserat på vad jag hittills hade lärt mig kring människors syn på verkligheter. Enkäten skickade jag sedan ut till personer med/inom olika kompetensområden. Specifikt inom humanioraämnen. Svaren utforskade den allmängiltiga sidan/delen av tematiken.

 

Mikroperspektivet tillhörde den sista delen av processarbetet. Jag ville ha ett individuellt perspektiv och därför behövde det ske i scenariot framför mina målningar. Så jag bjöd in till en diskussion i min ateljé där det var fokus på öppet samtal kring tematiken men med vägledning av min sammanfattning av den allmängiltiga informationen.

 

I mina verk är jag alltid på jakt efter en ursanning men jag vet också att jag aldrig kommer hitta någon. Därför är alla mina verk ett pågående samtal. Ett förslag till ett sätt att tänka. Det jag vill göra är att är att vrida det inre till yttre för att ha möjlighet att utforska det med hjälp av andra. Så slutsatsen är också en fråga. Du och vilken armé?



eng/


It all started with an interest in the digital reality. How it could be so present in some people’s lives, but hardly exist in others. This evolved into a general interest in our reality

I always thought it was static, fixed and undividable. However, if we can question the values of the digital world there must be a way to question our present reality as well.

 

After doing some research I came to the conclusion that to be able to question our reality I had to split it in two. In this separation I could create a breaking point in between the internal reality and the external reality. The internal reality as the subjective worldview where all feelings and thoughts are fact. The external as the objective mutual worldview.

 

In the scene that is the breaking point the internal reality has grown stronger than the external. The own truth is more significant and more real than the opposite.

This scenario is fiction, but it is fiction based on our time. In the present, the individualistic perspective has become more important than ever. We are constantly called upon to look after our own needs and have control over our inner self’s. Also, to show this to others. It may lead to a feeling of justification of living in full symbiosis with one's inner reality, resulting in a loss of the need to adapt to the outside.

 

This breaking point lead to the visual design of the installation. I was trying to find an objective truth about this internal reality. The subjective nature of the internal reality complicated things. What I found closest was that in the internal reality, man is alone, but with full responsibility. A form of liable vulnerability. Like controlling an army but questioning one’s leadership at the same time. Using this I wanted to create a scene in front of my works where the viewer was put in that position of ambivalence.

 

An aspect of my work is to see it as a kind of in-depth communication. This often leads me to take inspiration from scientific research methodology by gathering information from a wide field. Specifically, from other people’s narratives. This makes it easier to create a point of contact for the viewer to lean into.

 

In this project I chose to go from a macro to a micro perspective. First, I created a questionnaire based on what I so far had learned about people’s views on realities. I then sent this questionnaire to people in different areas of expertise. Specifically, in the field of humanities. The answers explored the universal part of the theme.

 

The micro perspective was the last part of the process work. I wanted an individual perspective and therefore it had to happen in the scenario in front of my paintings. So, I invited a group of people to a discussion in my studio where the focus was on having an open conversation about the theme, with guidance from a summary created based on the universal information.

 

In my work I am always looking for a foundational truth, though I know that I will never find it. Therefore, all my pieces act as an ongoing conversation. A suggestion for a way of thinking. What I am aiming for is to turn the inside to the outside to enable the possibility of exploring it with the help of others. The conclusion is therefore also a question. You and what army?